Fotboll
Jag har väldigt svårt att förstå varför pappor väljer att lägga sin dyrbara tid på att titta på fotboll. Det handlar självklart om att ha en ventil, en stund för sig själv, att kunna hänga med polarna och dricka öl. Men jag förstår mig inte på det här med fotboll. Att spela fotboll vore en annan sak.
Men att titta.
På andra.
Som spelar fotboll.
Istället för att vara med sin familj.

Jag är ju ingen sportkille men jag kan väl förstå att det är en viss gemenskap att stå och vråla som babianer på några andra som faktiskt är sportkillar.

Om det bara handlar om ölen och polarna och att det är det enda sättet man kan umgås så kan jag förstå det. Men då eftersöker jag ärlighet. "Jag är en fullgubbe som hellre umgås med mina retarderade högstadiekamrater än med mina barn". Så ska det låta. Men sen ska du få träffa barnen en gång i månaden i din sunkiga 1:a, fast dom inte vill.

Om det verkligen är så att det är fotbollen som är grejen. Ja, då vet jag inte riktigt. Fotbollen går före mina barn. Hur känns det? Eller, hur kommer det att kännas?
-Pappa, varför var du aldrig hemma?
-Näee, vafan, jag kolla på fopoll me grabbana, din mamma va bättre på såntärna me barn å så.
-Är det inte kallt att sitta på bänken nu mitt i vintern?
-Jo. Hälsa mamma att jag saknar'na.
-Nej.

Obs detta: att gå och titta på en match ibland är ingenting jag missunnar någon, utan det är det där tvångsmässiga. När det är fotboll tre-fyra gånger i veckan och sen hockey på det. Och emellan är det nån cup. Hade jag bott med en sån hade det tagit slut på två veckor. Nej, det hade det inte förstås. Utan det hade bara fortsatt och fortsatt och sen, efter 10-20 år, tycker pappan att han är åsidosatt. Att ingen bryr sig om vad han säger. Att det är familjen mot honom. Att han är ensam. Så då lämnar han familjen och skaffar en yngre förmåga som blir med barn och så börjar det om igen.

Trevlig helg!