Test

Fotboll
Jag har väldigt svårt att förstå varför pappor väljer att lägga sin dyrbara tid på att titta på fotboll. Det handlar självklart om att ha en ventil, en stund för sig själv, att kunna hänga med polarna och dricka öl. Men jag förstår mig inte på det här med fotboll. Att spela fotboll vore en annan sak.
Men att titta.
På andra.
Som spelar fotboll.
Istället för att vara med sin familj.

Jag är ju ingen sportkille men jag kan väl förstå att det är en viss gemenskap att stå och vråla som babianer på några andra som faktiskt är sportkillar.

Om det bara handlar om ölen och polarna och att det är det enda sättet man kan umgås så kan jag förstå det. Men då eftersöker jag ärlighet. "Jag är en fullgubbe som hellre umgås med mina retarderade högstadiekamrater än med mina barn". Så ska det låta. Men sen ska du få träffa barnen en gång i månaden i din sunkiga 1:a, fast dom inte vill.

Om det verkligen är så att det är fotbollen som är grejen. Ja, då vet jag inte riktigt. Fotbollen går före mina barn. Hur känns det? Eller, hur kommer det att kännas?
-Pappa, varför var du aldrig hemma?
-Näee, vafan, jag kolla på fopoll me grabbana, din mamma va bättre på såntärna me barn å så.
-Är det inte kallt att sitta på bänken nu mitt i vintern?
-Jo. Hälsa mamma att jag saknar'na.
-Nej.

Obs detta: att gå och titta på en match ibland är ingenting jag missunnar någon, utan det är det där tvångsmässiga. När det är fotboll tre-fyra gånger i veckan och sen hockey på det. Och emellan är det nån cup. Hade jag bott med en sån hade det tagit slut på två veckor. Nej, det hade det inte förstås. Utan det hade bara fortsatt och fortsatt och sen, efter 10-20 år, tycker pappan att han är åsidosatt. Att ingen bryr sig om vad han säger. Att det är familjen mot honom. Att han är ensam. Så då lämnar han familjen och skaffar en yngre förmåga som blir med barn och så börjar det om igen.

Trevlig helg!

Sentimental
Nu har jag suttit och lyssnat på sån musik jag lyssnade på förr i tiden. Rivit av bl a:
Honey Is Cool
Salt
Olle Ljungström
Stina Nordenstam

Det finns ju så vansinnigt mycket mer, men jag orkar inte mer.

Det slår an någonting hos mig. Det är svårt att avgöra om musiken är bra fortfarande även om det är den spontana reaktionen. Det kanske är känslan som ligger kvar. När man var ungan pojk (fast gammal redan då) och spelade vinande elektrisk gitarr och var full mitt i veckan och hade tokiga trashankskläder och var fotograf och läste böcker. Det där livet man gärna så här i efterhand glorifierar fast man vet var rätt segt och fattigt. Det är bra att ta en nostalgitripp mellan varven. För vissa delar av det livet vill jag ha kvar.

Jag vet inte jag.
Det är lite stress just nu. Med flytt och rens och badrumsköp and what not. Det är också stressande att det inte är stressigt alls på jobbet. Det känns som om värdefull tid går till spillo. Skulle kunna vara hemma istället. Men det kan jag ju inte säga till någon, då kanske jag får gå hem. Och det vill jag ju inte.

Bilfolket
De flesta är ju lite stressade på morgonkvisten. Men när jag svänger ut med god, men ändå tveksam marginal, var vänlig låt bli att gasa extra och slå på helljuset. Hade du hållit hastigheten innan och låtit bli att tokgasa (fronten reste sig) hade det vara lungan. Menmen. Vi har alla våra slag att utkämpa. Du kanske mådde dåligt. Kanske blev du vald sist på jympan i lågstadiet. Hej, vad vet jag. Jag vill inte vara så liten som du.

Igår kväll fick vi lite panik när vi insåg att vi ska flytta om en månad. Det ska rensas och det ska packas, alla väggar och tak ska målas i nya lägan, en vägg ska rivas. Man får väl låta bli att sova helt enkelt.

Mitt knä gör fortfarande ont. Var hos läkaren igår. 200 kr. Ät Ipren. Tack och bock bugade jag. En kollega har samma problem och går då till kiropraktor eftersom ryggen förmodligen behöver rättas till. Det låter rimligt tycker jag. Och jag hade ont i ryggen förra veckan. Så nästa vecka får vi se om jag kan bli straighten out. En kan hoppas.

I helgen är det alla helgons dag. Jag skiter väldigt mycket i halloween. Grannbarna kom förbi i veckan och sa -Vi vill ha godis. Ingen utklädnad, ingenting. Vi vill ha godis. Vem fan vill inte det?

Töten
Det regnar ute och J är sjuk. Jag sitter på jobbet. Det är ju snack om att min arbetsplats ska flyttas till Väsby. Jag kände spontant -nooouuuu! Nu känner jag att det är en god idé eftersom jag ruttnar bort där jag sitter. Det fanns en anledning till att jag pluggade i två år. Jag var less. Nu kommer jag iofs göra samma sak i väsby som jag gör här, men där händer det mer saker. Det är synd att jag är helt ointresserad av mitt jobb. Det är svårt att lära sig saker då. I väsby skulle jag kunna lära mig massor. Med närheten till verkstaden.

Sök nytt jobb, brukar folk säga. Då ryser jag. Jag ligger helst kvar under filten.

Lägenhetsflytten kommer närmare. Jag längtar tills det är klart om vi säger så. Tantaluringen har foglossning och mitt högra knä är inte bra. Det kan bli intressant. Men det ska bli såååå skönt när det är inflyttat. Badrummet sköter sig själv men alla rum ska målas och väggar ska rivas.

Men vafan! Här sitter jag och tänker att allt jag skriver låter deppigt och gör då ett försök att vända den trenden. En mening blev det. "Men det ska bli såååå skönt när det är inflyttat". Sen var jag tillbaka i deppträsket. Och den meningen var inte helt positiv den heller. Usch.

Jag är glad och nöjd och frisk. Det är jag. Faktiskt.

Flinten
Den syns väldigt sällan eftersom jag alltid har nån jävvla keps på mig. Som vore jag skamsen. Det är faktiskt patetiskt. Framför allt när man som jag närapå dagligen möter kunder som saknar fingrar/händer/armar. DÅ skäms jag på riktigt. Över min förlägenhet. Över mitt torftiga ego. Över min skavda topp. Det är kanske dags att sluta upp med hattandet och vara mig själv. Men nu trivs ju jag väldigt bra i gubbkeps. Så det är lite limboland.

Jag drömde om min far härom natten. Jag (nu) och han satt på en parkbänk och tittade på mig (som liten). Lilla jag hade en golfpeg i munnen som lilla jag sen slängde i soporna. Nu-jag sa åt mig att sätta den bakom örat i stället (Parnevik-Freud). Det var mer om far min, men eftersom jag inte skrev ner det direkt minns jag såklart inte det nu. Men det var trevligt att träffa honom igen.