Flinten
Den syns väldigt sällan eftersom jag alltid har nån jävvla keps på mig. Som vore jag skamsen. Det är faktiskt patetiskt. Framför allt när man som jag närapå dagligen möter kunder som saknar fingrar/händer/armar. DÅ skäms jag på riktigt. Över min förlägenhet. Över mitt torftiga ego. Över min skavda topp. Det är kanske dags att sluta upp med hattandet och vara mig själv. Men nu trivs ju jag väldigt bra i gubbkeps. Så det är lite limboland.

Jag drömde om min far härom natten. Jag (nu) och han satt på en parkbänk och tittade på mig (som liten). Lilla jag hade en golfpeg i munnen som lilla jag sen slängde i soporna. Nu-jag sa åt mig att sätta den bakom örat i stället (Parnevik-Freud). Det var mer om far min, men eftersom jag inte skrev ner det direkt minns jag såklart inte det nu. Men det var trevligt att träffa honom igen.